Efter hemkomsten igår så börjar allvaret direkt idag. Pontus har ju börjat på dagis idag. Var där en timme drygt och det var ju som väntat inga problem. Han stortrivs! Dessutom så är det två barn till som började sin inskolning idag, så han kommer ju att få kompisar. Ronja började ju också idag och fick stanna över lunchen. Hämtade henne vid två och kunde konstatera att hon har saknat dagis väldigt mycket. Hon skulle absolut inte komma med hem, utan kröp in under ett bord så att jag inte skulle få tag på henne. Väl hemma så var hon sitt vanliga glada jag igen, speciellt efter att jag tagit fram Albins gamla avlagda cykel som vi tänkte att hon kunde börja öva på utan stödhjul. Den har ett fäste i bak för en "pinne" som man kan hålla i istället.

Nu ikväll så har barnens Mormor, Morbror och Moster med barn varit här och firat Albin i efterskott. Vi var ju inte hemma när han fyllde år, så det fick bli nu istället. Det blev en liten lagom tillställning tycker jag.

Sen till det allra roligaste. Efter att man tyckt att Pontus skulle börja gå vilken dag som helst sen i våras, så fick han äntligen ändan ur vagnen idag. Känslan man har haft hela tiden är ju att han egentligen skulle kunna, men bara inte vill! Nu ikväll när han stod och plockade i en kökslåda så fick han tag i ett grytunderlägg som han fick för sig att jag skulle ha. Jag hade precis satt mig på en stol två meter ifrån när han helt sonika traskade över till mig hur säkert som helst. Jag tappade hakan men provade att ställa tillbaka honom vid lådan och flyttade stolen ett par meter till. Han knatade över igen, och igen, och igen! Sen efter det så har han knatat på nästan hela kvällen. Bara sådär? Som Pappa tycker man ju att det är så jäkla häftigt! Nu sover han gott inför morgondagens bravader. Tack o hej!

/Leffe